Tiden tycks ha förflutit som vinden. Jag hinner knappt med och vi är redan inne på näst sista veckan av juli månaden O_O. Jag har jobbat på veckoslut. Tagit 2 dubbelskift. Har faktist inte hunnit göra någonting än att se på en massa animeserier bl.a. DRAMAtical Murder, Tokyo Ghoul, Sailor Moon Crystal, SKET Dance, Free! osv. Även läst lite manga nyligen försökte komma ikapp dom som jag har lämnat på hälft...t.ex. koreanska webtoon manhwan Noblesse, vilket har en skitbra handling med mycket action och lite humor. Jag rekommenderar att läsa den även om du inte är en riktig stor vampyrälskare?
På tal om min psykiska hälsa. Har jag ens talat om min psykiska hälsa någonsin?
Jag tror inte att jag har skrivit det som ett centralt tema på mitt blogg. Allting startade långsamt dåligt och jag märkte inte det själv hur dåligt jag mådde förrän när min gymnasietid började. För en del personer var gymnasietiden ett av deras bästa år. För mig var gymnasietiden ett av de år som jag hade kanske jobbigt.
Nu när jag tänker tillbaka till mina gamla tider känns det som om min psykiska hälsa redan började under högstadietiden. Som en person som var tålmodig tappade jag tålamodet i slutet av 9an. Jag orkade inte och jag tappade min motivation av att plugga vissa ämnen pga av familjeförhållandet jag hade med min familj. Ni vet inte hur mycket hur surt familjen var på mig. Jag var en lat person men alla i min familj ogillade mig ganska mycket då under den tiden.
Eftersom jag var mittersta barnet brydde sig ingen så mycket om mig då. Jag var inte den bästa eleven i skolan som fick 10or i fysik,matte eller kemi, jag var den enda barnet i familjen som aldrig fått ett stipendium. Så min familj tyckte ju då att jag inte var så begåvad? Fastän jag fick nästan bara 9or och 8or som vitsord i skolan då. Ja var inte särskilt omtyckt då.
Farsan är en person som är konstant ska klaga på allting, helt onödiga grejer. Han ser typ bara negativt på alla folk. Det är sällan han har någonting positivt att säga. Alltjämt när jag läste en en intressant bok eller försökte rita eller lära mig ett nytt språk reagerade han ganska nedstämt eller halv negativt på det vad jag gjorde. WTF?!
Det var inte uppmuntrande. T.ex. När jag ritar börjar han kommentera på vad onödiga saker jag ritade. Eller om jag läste en riktig intressant roman klagade på om att jag läser onödiga grejer. Jag hade egentligen lite börjat plugga japanska på 9an men jag slutade då farsans åsikt om att det är ett svårt språk och vad det är för vits att plugga det. Så jag slutade rita ganska mycket då, och läsa och jag tappade i stort sett min motivation till skolan.. Jag slutade bry och jag kände mig ännu sämre för var dag.
Jag kände mig inte bra då och han gör det fortfarande på allihopa i familjen. Speciellt mamma har fått mest stryk och fått utstå. Jag fattar inte hur hon orkar med honom. Han snackar skit om sina barn och sin fru som om det var ingenting. Det är rena familjemobbning och han gör det fortfarande. Vem skulle må bra av det? Han borde fatta om han själv konstant fick hela tiden skitsnack om sig själv. Han skulle ju spränga på nolltid. Så min mamma och pappa grälar ganska mycket om ja får säga men eftersom min familj är väldigt katolsk har ingen riktigt vågat ta itu med skilsmässa.Mamma är en kämpe som inte bryr sig om min farsas åsikt och vågar säga till. Hon e typ min förebild nuförtiden.
Jag mådde en aning bättre efter gymnasietiden när jag flyttade ut och fick bo tillsammans och umgås med nya folk ett år. Jag slapp familjetjatet. Det var otroligt skönt men jag fick inte min motivation tillbaka.. jag var kanske inte beroende av droger eller alkohol men jag var beroende av internet och shopping vilket jag fortfarande men jag fick njuta och lära mig själv mycket mer då.
Det som stressade mig då var skolan. Jag har inte fått tillbaka min skolmotivation. Eftersom min familj konstant tjatade på mig att jag var tvungen att slippa in på en utbildning. Jag har har också varit en person som konstant var lätt påverkad av andras tankar och åsikter om mig. Mina föräldrar jämför mig med mina supersmarta brorsor och deras starka ämnen var matte, fysik och kemi -.-. Jag kände mig dålig då för att jag hade i tankarna hela tiden om att jag var tvungen att vara lika smarta som dom för att få den uppmärksamhet som jag ville ha från föräldrarna.
När någon föreslog om en utbildning som de tyckte att jag skulle passa trodde jag blint på det. Tro det eller ej men jag har också mycket dåligt självförtroende..DJUPT INNE alltså. lol
And guess what...jag slapp ju in på biokemi men det var absolut inte det jag ville studera.. bara eftersom att min hjärna var installerad på att jag har samma ämnes intresse som mina brorsor. NÄJ wtf am I doing. IDK Det e ju mina borsor som tyckte om matte och kemi men inte jag. Jag kände nog mig på fel utbildning. Biologi var ju lite intressant dock. Och farmaci lol nä det var ju en kusin som föreslog att jag skulle söka mig dit under gymnasietiden eftersom jag har aldrig någon åsikt om någonting eller mig själv.
Som redan sagt i min senaste inlägg just nu känns det nog att jag måste ta ett nytt liv. Jag vill flytta bort från alla bekanta som jag känner (om jag har pengar ja), precis som jag gjorde under VNF. Kanske till och med bryta kontakten med alla förutom min mamma såvida ni inte vill kontakta mig om hur jag mår ;3 och fokusera helt på mig själv och följa mina egna instinkter och drömmar.
Jag hoppas att jag inte skickar ett dåligt budskap om mig själv att jag har blivit en jäkla bitch som inte orkar bry eller snacka med er mera . Jag ber om usäkt på förhand. (T_T) Det sista jag önskar är att någon behöver oroa över mig och min psykiska hälsa. Jag vill starta om allting och bara flytta någonstans där jag känner ingen över huvudtaget. Jag får ta ett nytt andetag och omvandla mid själv till den person jag har tänkt maybe??????. Jag hoppas att jag har mera klart för mig om vem jag är.
I slutändan mitt liv kanske inte varit den bästa hittills så jag ska nog försöka kämpa på. Evigt tacksam alla ni som orkat lyssna och gjort mitt liv gladare c:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar