Var igår på Jeppisdagen på samma gång min familj for på mässa. Kom lite tidigare så ja hann träffa och prata me min kära vän där. Det var roligt att träffas igen efter 1 månad.
På samma gång ledde jag henne till stället man samlade till Pride Paraden. Jag kunde dock inte delta för att jag var tvungen att åka på gudstjänst. Önskar att jag kunde dock. Sedan efter gudstjänsten träffade jag min kompis igen utanför After 8. Vi gick och kollade runt. Det var ganska mycket folk mitt på dagen. Sedan promenerade vi till Mäccen för äta. Det var roligt och trevligt att snacka med henne men hon hamnade o. åka för att träffa sina kusiner kl. 15. Tråkigt att höra då hon råkade träffa sin ex-bästis men jag hoppas att hon klarar sig !
Jag blev ensam då så jag bestämde mig för att hitta loppisarna i Jeppis. Jag hade på förhand sökt upp på karta några loppisar. Två loppisar i centrum var dock stängda av min besvikelse så jag hamnade att gå en bit längre bort från stan till dom här större loppisarna. Jag hade tur att jag inte gick vilse och hittade dem båda som tur. Jag hann dock bara gå igen den ena loppisen och den andra hann jag endast ta en litet snabbtitt. Tyckte att det inte fanns mycket intressanta kläder och vissa var dyra för min smak. Det enda jag hittade var ett bälte lol.
Efter loppisen som stängde 4 for jag till butiken för att avsvalka mig från den kokheta värmen. Jag köpte en cider och en drink från butiken till kvällen för jag visste att mamma skulle komma och hämta mig efter kvällskiftet. Det var mycket tråkigt mellan 18-21. Det var nästan helt tomt där på torget och gatorna. Vart hade alla försvunnit? Så jag satt typ i skolparken och lutade på ett träd och halvsov. Sedan började en del grupper och band uppträda. Jag hade så tråkigt så jag bara satt och gungade och drack. Ja det var skittråkigt. Folk började komma tilbaka runt 9-10 -tiden. Jag har ingen aning vart alla försvunnit mitt på eftermiddagen..Dom kanske for hem och duscha,bada, vila. Det såg nästan urlöjligt ut att det var nästan tomt på gatorna på lördagen haha.
Aya men det var tråkigt. Jag hade också tänkt fara på efterfesten till Pride Paraden men jag hade ju ingen sällskap och jag hade ändå inte mycket tid att stanna kvar är så det kändes fel onödvändigt att gå dit. Betala 10 € o vara där i bara 1 h tills mina föräldrar kom dit. Anyways. Jäppisdan var helt okej. Alla verkade glada och det var fullt med folk på morgonen och kvällen. Annars tyckte jag nog inte att det fanns mycket nytt. Samma vårrullshyttar överallt och kläder som stod där. Det var i princip ingenting nytt eftersom jag har varit på Jeppisdan varje år sedan jag var liten. Det e tråkigt utan sällskap.
söndag 27 juli 2014
måndag 21 juli 2014
söndag 20 juli 2014
Min psykiska hälsa ?
Tjaba tjena allihopa
Tiden tycks ha förflutit som vinden. Jag hinner knappt med och vi är redan inne på näst sista veckan av juli månaden O_O. Jag har jobbat på veckoslut. Tagit 2 dubbelskift. Har faktist inte hunnit göra någonting än att se på en massa animeserier bl.a. DRAMAtical Murder, Tokyo Ghoul, Sailor Moon Crystal, SKET Dance, Free! osv. Även läst lite manga nyligen försökte komma ikapp dom som jag har lämnat på hälft...t.ex. koreanska webtoon manhwan Noblesse, vilket har en skitbra handling med mycket action och lite humor. Jag rekommenderar att läsa den även om du inte är en riktig stor vampyrälskare?
På tal om min psykiska hälsa. Har jag ens talat om min psykiska hälsa någonsin?
Jag tror inte att jag har skrivit det som ett centralt tema på mitt blogg. Allting startade långsamt dåligt och jag märkte inte det själv hur dåligt jag mådde förrän när min gymnasietid började. För en del personer var gymnasietiden ett av deras bästa år. För mig var gymnasietiden ett av de år som jag hade kanske jobbigt.
Nu när jag tänker tillbaka till mina gamla tider känns det som om min psykiska hälsa redan började under högstadietiden. Som en person som var tålmodig tappade jag tålamodet i slutet av 9an. Jag orkade inte och jag tappade min motivation av att plugga vissa ämnen pga av familjeförhållandet jag hade med min familj. Ni vet inte hur mycket hur surt familjen var på mig. Jag var en lat person men alla i min familj ogillade mig ganska mycket då under den tiden.
Eftersom jag var mittersta barnet brydde sig ingen så mycket om mig då. Jag var inte den bästa eleven i skolan som fick 10or i fysik,matte eller kemi, jag var den enda barnet i familjen som aldrig fått ett stipendium. Så min familj tyckte ju då att jag inte var så begåvad? Fastän jag fick nästan bara 9or och 8or som vitsord i skolan då. Ja var inte särskilt omtyckt då.
Farsan är en person som är konstant ska klaga på allting, helt onödiga grejer. Han ser typ bara negativt på alla folk. Det är sällan han har någonting positivt att säga. Alltjämt när jag läste en en intressant bok eller försökte rita eller lära mig ett nytt språk reagerade han ganska nedstämt eller halv negativt på det vad jag gjorde. WTF?!
Det var inte uppmuntrande. T.ex. När jag ritar börjar han kommentera på vad onödiga saker jag ritade. Eller om jag läste en riktig intressant roman klagade på om att jag läser onödiga grejer. Jag hade egentligen lite börjat plugga japanska på 9an men jag slutade då farsans åsikt om att det är ett svårt språk och vad det är för vits att plugga det. Så jag slutade rita ganska mycket då, och läsa och jag tappade i stort sett min motivation till skolan.. Jag slutade bry och jag kände mig ännu sämre för var dag.
Jag kände mig inte bra då och han gör det fortfarande på allihopa i familjen. Speciellt mamma har fått mest stryk och fått utstå. Jag fattar inte hur hon orkar med honom. Han snackar skit om sina barn och sin fru som om det var ingenting. Det är rena familjemobbning och han gör det fortfarande. Vem skulle må bra av det? Han borde fatta om han själv konstant fick hela tiden skitsnack om sig själv. Han skulle ju spränga på nolltid. Så min mamma och pappa grälar ganska mycket om ja får säga men eftersom min familj är väldigt katolsk har ingen riktigt vågat ta itu med skilsmässa.Mamma är en kämpe som inte bryr sig om min farsas åsikt och vågar säga till. Hon e typ min förebild nuförtiden.
Jag mådde en aning bättre efter gymnasietiden när jag flyttade ut och fick bo tillsammans och umgås med nya folk ett år. Jag slapp familjetjatet. Det var otroligt skönt men jag fick inte min motivation tillbaka.. jag var kanske inte beroende av droger eller alkohol men jag var beroende av internet och shopping vilket jag fortfarande men jag fick njuta och lära mig själv mycket mer då.
Det som stressade mig då var skolan. Jag har inte fått tillbaka min skolmotivation. Eftersom min familj konstant tjatade på mig att jag var tvungen att slippa in på en utbildning. Jag har har också varit en person som konstant var lätt påverkad av andras tankar och åsikter om mig. Mina föräldrar jämför mig med mina supersmarta brorsor och deras starka ämnen var matte, fysik och kemi -.-. Jag kände mig dålig då för att jag hade i tankarna hela tiden om att jag var tvungen att vara lika smarta som dom för att få den uppmärksamhet som jag ville ha från föräldrarna.
När någon föreslog om en utbildning som de tyckte att jag skulle passa trodde jag blint på det. Tro det eller ej men jag har också mycket dåligt självförtroende..DJUPT INNE alltså. lol
And guess what...jag slapp ju in på biokemi men det var absolut inte det jag ville studera.. bara eftersom att min hjärna var installerad på att jag har samma ämnes intresse som mina brorsor. NÄJ wtf am I doing. IDK Det e ju mina borsor som tyckte om matte och kemi men inte jag. Jag kände nog mig på fel utbildning. Biologi var ju lite intressant dock. Och farmaci lol nä det var ju en kusin som föreslog att jag skulle söka mig dit under gymnasietiden eftersom jag har aldrig någon åsikt om någonting eller mig själv.
Som redan sagt i min senaste inlägg just nu känns det nog att jag måste ta ett nytt liv. Jag vill flytta bort från alla bekanta som jag känner (om jag har pengar ja), precis som jag gjorde under VNF. Kanske till och med bryta kontakten med alla förutom min mamma såvida ni inte vill kontakta mig om hur jag mår ;3 och fokusera helt på mig själv och följa mina egna instinkter och drömmar.
Jag hoppas att jag inte skickar ett dåligt budskap om mig själv att jag har blivit en jäkla bitch som inte orkar bry eller snacka med er mera . Jag ber om usäkt på förhand. (T_T) Det sista jag önskar är att någon behöver oroa över mig och min psykiska hälsa. Jag vill starta om allting och bara flytta någonstans där jag känner ingen över huvudtaget. Jag får ta ett nytt andetag och omvandla mid själv till den person jag har tänkt maybe??????. Jag hoppas att jag har mera klart för mig om vem jag är.
I slutändan mitt liv kanske inte varit den bästa hittills så jag ska nog försöka kämpa på. Evigt tacksam alla ni som orkat lyssna och gjort mitt liv gladare c:
“There are no happy endings.
Tiden tycks ha förflutit som vinden. Jag hinner knappt med och vi är redan inne på näst sista veckan av juli månaden O_O. Jag har jobbat på veckoslut. Tagit 2 dubbelskift. Har faktist inte hunnit göra någonting än att se på en massa animeserier bl.a. DRAMAtical Murder, Tokyo Ghoul, Sailor Moon Crystal, SKET Dance, Free! osv. Även läst lite manga nyligen försökte komma ikapp dom som jag har lämnat på hälft...t.ex. koreanska webtoon manhwan Noblesse, vilket har en skitbra handling med mycket action och lite humor. Jag rekommenderar att läsa den även om du inte är en riktig stor vampyrälskare?
På tal om min psykiska hälsa. Har jag ens talat om min psykiska hälsa någonsin?
Jag tror inte att jag har skrivit det som ett centralt tema på mitt blogg. Allting startade långsamt dåligt och jag märkte inte det själv hur dåligt jag mådde förrän när min gymnasietid började. För en del personer var gymnasietiden ett av deras bästa år. För mig var gymnasietiden ett av de år som jag hade kanske jobbigt.
Nu när jag tänker tillbaka till mina gamla tider känns det som om min psykiska hälsa redan började under högstadietiden. Som en person som var tålmodig tappade jag tålamodet i slutet av 9an. Jag orkade inte och jag tappade min motivation av att plugga vissa ämnen pga av familjeförhållandet jag hade med min familj. Ni vet inte hur mycket hur surt familjen var på mig. Jag var en lat person men alla i min familj ogillade mig ganska mycket då under den tiden.
Eftersom jag var mittersta barnet brydde sig ingen så mycket om mig då. Jag var inte den bästa eleven i skolan som fick 10or i fysik,matte eller kemi, jag var den enda barnet i familjen som aldrig fått ett stipendium. Så min familj tyckte ju då att jag inte var så begåvad? Fastän jag fick nästan bara 9or och 8or som vitsord i skolan då. Ja var inte särskilt omtyckt då.
Farsan är en person som är konstant ska klaga på allting, helt onödiga grejer. Han ser typ bara negativt på alla folk. Det är sällan han har någonting positivt att säga. Alltjämt när jag läste en en intressant bok eller försökte rita eller lära mig ett nytt språk reagerade han ganska nedstämt eller halv negativt på det vad jag gjorde. WTF?!
Det var inte uppmuntrande. T.ex. När jag ritar börjar han kommentera på vad onödiga saker jag ritade. Eller om jag läste en riktig intressant roman klagade på om att jag läser onödiga grejer. Jag hade egentligen lite börjat plugga japanska på 9an men jag slutade då farsans åsikt om att det är ett svårt språk och vad det är för vits att plugga det. Så jag slutade rita ganska mycket då, och läsa och jag tappade i stort sett min motivation till skolan.. Jag slutade bry och jag kände mig ännu sämre för var dag.
Jag kände mig inte bra då och han gör det fortfarande på allihopa i familjen. Speciellt mamma har fått mest stryk och fått utstå. Jag fattar inte hur hon orkar med honom. Han snackar skit om sina barn och sin fru som om det var ingenting. Det är rena familjemobbning och han gör det fortfarande. Vem skulle må bra av det? Han borde fatta om han själv konstant fick hela tiden skitsnack om sig själv. Han skulle ju spränga på nolltid. Så min mamma och pappa grälar ganska mycket om ja får säga men eftersom min familj är väldigt katolsk har ingen riktigt vågat ta itu med skilsmässa.Mamma är en kämpe som inte bryr sig om min farsas åsikt och vågar säga till. Hon e typ min förebild nuförtiden.
Jag mådde en aning bättre efter gymnasietiden när jag flyttade ut och fick bo tillsammans och umgås med nya folk ett år. Jag slapp familjetjatet. Det var otroligt skönt men jag fick inte min motivation tillbaka.. jag var kanske inte beroende av droger eller alkohol men jag var beroende av internet och shopping vilket jag fortfarande men jag fick njuta och lära mig själv mycket mer då.
Det som stressade mig då var skolan. Jag har inte fått tillbaka min skolmotivation. Eftersom min familj konstant tjatade på mig att jag var tvungen att slippa in på en utbildning. Jag har har också varit en person som konstant var lätt påverkad av andras tankar och åsikter om mig. Mina föräldrar jämför mig med mina supersmarta brorsor och deras starka ämnen var matte, fysik och kemi -.-. Jag kände mig dålig då för att jag hade i tankarna hela tiden om att jag var tvungen att vara lika smarta som dom för att få den uppmärksamhet som jag ville ha från föräldrarna.
När någon föreslog om en utbildning som de tyckte att jag skulle passa trodde jag blint på det. Tro det eller ej men jag har också mycket dåligt självförtroende..DJUPT INNE alltså. lol
And guess what...jag slapp ju in på biokemi men det var absolut inte det jag ville studera.. bara eftersom att min hjärna var installerad på att jag har samma ämnes intresse som mina brorsor. NÄJ wtf am I doing. IDK Det e ju mina borsor som tyckte om matte och kemi men inte jag. Jag kände nog mig på fel utbildning. Biologi var ju lite intressant dock. Och farmaci lol nä det var ju en kusin som föreslog att jag skulle söka mig dit under gymnasietiden eftersom jag har aldrig någon åsikt om någonting eller mig själv.
Som redan sagt i min senaste inlägg just nu känns det nog att jag måste ta ett nytt liv. Jag vill flytta bort från alla bekanta som jag känner (om jag har pengar ja), precis som jag gjorde under VNF. Kanske till och med bryta kontakten med alla förutom min mamma såvida ni inte vill kontakta mig om hur jag mår ;3 och fokusera helt på mig själv och följa mina egna instinkter och drömmar.
Jag hoppas att jag inte skickar ett dåligt budskap om mig själv att jag har blivit en jäkla bitch som inte orkar bry eller snacka med er mera . Jag ber om usäkt på förhand. (T_T) Det sista jag önskar är att någon behöver oroa över mig och min psykiska hälsa. Jag vill starta om allting och bara flytta någonstans där jag känner ingen över huvudtaget. Jag får ta ett nytt andetag och omvandla mid själv till den person jag har tänkt maybe??????. Jag hoppas att jag har mera klart för mig om vem jag är.
I slutändan mitt liv kanske inte varit den bästa hittills så jag ska nog försöka kämpa på. Evigt tacksam alla ni som orkat lyssna och gjort mitt liv gladare c:
“There are no happy endings.
Endings are the saddest part,
So just give me a happy middle
And a very happy start.”
-Shel Silverstein
lördag 12 juli 2014
Fortfarande många drömklänningar ... + grubblande tankar
Jag tycker att julimånaden har gått snabbt. Hjälpte mamma med att rulla vårrullar under Krombidan. Vårrullarna såldes helt bra enligt mamma. Jag var tvungen att lämna mamma ensam på Krombidan för att familjen var tvungen att åka till Jeppis på gudstjänst men vi stack nog hem för att kolla hur mamma har det. Fyndade också en jättefin stickad creamfärgad tröja framför framför Tinas Grill. Det kostade bara 1 euro så det va nog lite att offra från plånboken haha. Kommer att ladda upp bilder.
Gällande framtiden min...jag e osäker. Mitt liv just nu känns som en berg och dalbana. Jag vet inte vad jag riktigt vill studera. Just nu har jag ingen lust att studera så jag funderade på att ta ett år ledigt. Kanske försöka hitta något jobb under en kort period i Åbo? Hålla åtminstone mig själv sysselsatt och lära mig så mycket som möjligt.Förstås hitta mig själv och verkligen hitta den utbildning som passar mig bäst.
Det känns nog som att farmaci e inte min utbildning. Jag skulle egentligen helst bara flytta någonstans där jag får starta om allt pånytt. Jag vill inte oroa min mamma över mina ekonomiska problem. Jag vill få tillbaka min kontroll över min ekonomi. Ta ansvar över mig själv. Få tillbaka mitt mål. Komma ur min depression och komma tillbaka på spåret. Repetera. Prata öppet om mig själv och mycket mycket mer. Mina tankar har ständigt varit negativa på sistone. Jag vill bli optimistisk igen. Ge mig själv en chans till och förlåta mig själv över de misstag jag gjort.
Oja och jag svär att jag kommer att denna höst kommer att vara den sista som jag internetshoppar kläder. Min lolita samling börjar nog bli klar. Jag har tillräckligt med jordgubbsklänningar och kläder över huvud taget. Det finns egentligen bara några plagg kvar som jag skulle vilja skaffa men det ska nog inte vara mycket pengar som går åt till det. kanske ännu ca 200 € till så borde det väl räcka. lol
tisdag 1 juli 2014
JULI
Jag fick igår min lön för juni. :D
Var helt ok lön och skönt att få en månad undan redan. Nu är det bara att orka jobba 2 månader till.
Med den lön som jag fick nu tänker jag försöka spara det mesta och inte köpa något.
Det kommer att vara lite svårt för att jag har fortfarande mycket kläder som jag vill så gärna skaffa egheehg. Men det borde inte vara så mycket kvar o köpa (lol) inte över 1000 € iaf för jag har nästan allt jag vill ha .... O_O
Förbannade lolita kläder som måste kosta så mycket. Jag borde inte ha börjat samla på dem från första början... men vi får se hur länga jag orkar med detta.
Var helt ok lön och skönt att få en månad undan redan. Nu är det bara att orka jobba 2 månader till.
Med den lön som jag fick nu tänker jag försöka spara det mesta och inte köpa något.
Det kommer att vara lite svårt för att jag har fortfarande mycket kläder som jag vill så gärna skaffa egheehg. Men det borde inte vara så mycket kvar o köpa (lol) inte över 1000 € iaf för jag har nästan allt jag vill ha .... O_O
Förbannade lolita kläder som måste kosta så mycket. Jag borde inte ha börjat samla på dem från första början... men vi får se hur länga jag orkar med detta.
 |
| Ett av mina Lolita outfit |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)