Tjaba tjena allihopa
Tiden tycks ha förflutit som
vinden. Jag hinner knappt med och vi är redan inne på näst sista veckan
av juli månaden O_O. Jag har jobbat på veckoslut. Tagit 2 dubbelskift.
Har faktist inte hunnit göra någonting än att se på en massa animeserier bl.a. DRAMAtical Murder, Tokyo Ghoul, Sailor Moon Crystal, SKET Dance, Free! osv. Även läst lite manga nyligen försökte komma ikapp dom som jag har lämnat på hälft...t.ex. koreanska webtoon manhwan Noblesse, vilket har en skitbra handling med mycket action och lite humor. Jag rekommenderar att läsa den även om du inte är en riktig stor vampyrälskare?
På tal om min psykiska hälsa. Har jag ens talat om min psykiska hälsa någonsin?
Jag
tror inte att jag har skrivit det som ett centralt tema på mitt blogg.
Allting startade långsamt dåligt och jag märkte inte det själv hur
dåligt jag mådde förrän när min gymnasietid började. För en del personer
var gymnasietiden ett av deras bästa år. För mig var gymnasietiden ett
av de år som jag hade kanske jobbigt.
Nu när jag tänker
tillbaka till mina gamla tider känns det som om min psykiska hälsa
redan började under högstadietiden. Som en person som var tålmodig
tappade jag tålamodet i slutet av 9an. Jag orkade inte och jag tappade
min motivation av att plugga vissa ämnen pga av familjeförhållandet jag
hade med min familj. Ni vet inte hur mycket hur surt familjen var på
mig. Jag var en lat person men alla i min familj ogillade mig ganska
mycket då under den tiden.
Eftersom jag var mittersta
barnet brydde sig ingen så mycket om mig då. Jag var inte den bästa
eleven i skolan som fick 10or i fysik,matte eller kemi, jag var den enda
barnet i familjen som aldrig fått ett stipendium. Så min familj tyckte
ju då att jag inte var så begåvad? Fastän jag fick nästan bara 9or och
8or som vitsord i skolan då. Ja var inte särskilt omtyckt då.
Farsan
är en person som är konstant ska klaga på allting, helt onödiga grejer.
Han ser typ bara negativt på alla folk. Det är sällan han har någonting
positivt att säga. Alltjämt när jag läste en en intressant bok eller
försökte rita eller lära mig ett nytt språk reagerade han ganska
nedstämt eller halv negativt på det vad jag gjorde. WTF?!
Det var
inte uppmuntrande. T.ex. När jag ritar börjar han kommentera på vad
onödiga saker jag ritade. Eller om jag läste en riktig intressant roman
klagade på om att jag läser onödiga grejer. Jag hade egentligen lite
börjat plugga japanska på 9an men jag slutade då farsans åsikt om att
det är ett svårt språk och vad det är för vits att plugga det. Så jag
slutade rita ganska mycket då, och läsa och jag tappade i stort sett min
motivation till skolan.. Jag slutade bry och jag kände mig ännu sämre
för var dag.
Jag kände mig inte bra då och han gör
det fortfarande på allihopa i familjen. Speciellt mamma har fått mest
stryk och fått utstå. Jag fattar inte hur hon orkar med honom. Han
snackar skit om sina barn och sin fru som om det var ingenting. Det är
rena familjemobbning och han gör det fortfarande. Vem skulle må bra av
det? Han borde fatta om han själv konstant fick hela tiden skitsnack om
sig själv. Han skulle ju spränga på nolltid. Så min mamma och pappa
grälar ganska mycket om ja får säga men eftersom min familj är väldigt
katolsk har ingen riktigt vågat ta itu med skilsmässa.Mamma är en kämpe
som inte bryr sig om min farsas åsikt och vågar säga till. Hon e typ min
förebild nuförtiden.
Jag mådde en aning bättre efter
gymnasietiden när jag flyttade ut och fick bo tillsammans och umgås med
nya folk ett år. Jag slapp familjetjatet. Det var otroligt skönt men jag
fick inte min motivation tillbaka.. jag var kanske inte beroende av
droger eller alkohol men jag var beroende av internet och shopping
vilket jag fortfarande men jag fick njuta och lära mig själv mycket mer
då.
Det som stressade mig då var skolan. Jag har inte
fått tillbaka min skolmotivation. Eftersom min familj konstant tjatade
på mig att jag var tvungen att slippa in på en utbildning. Jag har har
också varit en person som konstant var lätt påverkad av andras tankar
och åsikter om mig. Mina föräldrar jämför mig med mina supersmarta
brorsor och deras starka ämnen var matte, fysik och kemi -.-. Jag kände
mig dålig då för att jag hade i tankarna hela tiden om att jag var
tvungen att vara lika smarta som dom för att få den uppmärksamhet som
jag ville ha från föräldrarna.
När någon föreslog om en
utbildning som de tyckte att jag skulle passa trodde jag blint på det.
Tro det eller ej men jag har också mycket dåligt självförtroende..DJUPT
INNE alltså. lol
And guess what...jag slapp ju in på biokemi men
det var absolut inte det jag ville studera.. bara eftersom att min
hjärna var installerad på att jag har samma ämnes intresse som mina
brorsor. NÄJ wtf am I doing. IDK Det e ju mina borsor som tyckte om
matte och kemi men inte jag. Jag kände nog mig på fel utbildning.
Biologi var ju lite intressant dock. Och farmaci lol nä det var ju en
kusin som föreslog att jag skulle söka mig dit under gymnasietiden
eftersom jag har aldrig någon åsikt om någonting eller mig själv.
Som
redan sagt i min senaste inlägg just nu känns det nog att jag måste ta
ett nytt liv. Jag vill flytta bort från alla bekanta som jag känner (om
jag har pengar ja), precis som jag gjorde under VNF. Kanske till och med
bryta kontakten med alla förutom min mamma såvida ni inte vill kontakta
mig om hur jag mår ;3 och fokusera helt på mig själv och följa mina
egna instinkter och drömmar.
Jag hoppas att jag inte
skickar ett dåligt budskap om mig själv att jag har blivit en jäkla
bitch som inte orkar bry eller snacka med er mera . Jag ber om usäkt på
förhand. (T_T) Det sista jag önskar är att någon behöver oroa över mig
och min psykiska hälsa. Jag vill starta om allting och bara flytta
någonstans där jag känner ingen över huvudtaget. Jag får ta ett nytt
andetag och omvandla mid själv till den person jag har tänkt
maybe??????. Jag hoppas att jag har mera klart för mig om vem jag är.
I slutändan mitt liv kanske inte varit den bästa hittills så jag ska nog försöka kämpa på. Evigt tacksam alla ni som orkat lyssna och gjort mitt liv gladare c:
“There are no happy endings.
Endings are the saddest part,
So just give me a happy middle
And a very happy start.”
-Shel Silverstein